Örups almskog

En i det närmaste unik plats där skogen har fått utvecklats fritt trots att almsjukan här slog till först.

37403_443137235041_4505243_n

Flera stigar löper både genom skogen och ut över kalkkärret.

Naturvärden
De stora almträden som gav skogen dess namn är sedan länge döda. Naturskyddsföreningen i Skåne är markägare och lät skogen utvecklas fritt (se mer om det under Övrigt). Stora mängder ljus, näring och vatten blev tillgängliga för andra växter när de stora träden dog. Idag, några decennier efter att almarna dog, är det därför en helt annan skog som möter besökaren. Fortsatt finns upprätta såväl som liggande, döda stammar vilket är åtråvärda boplatser för hålbyggande fåglar.

När träden faller till marken och efterhand förmultnar är de ovärderliga för många vedlevande insekter. Genom det skogsbruk som bedrivits i vårt land har skogarna blivit alltför välstädade och sterila. Bristen på grova lövträd, både levande och döda, är mycket stor. Eftersom många insekter är helt beroende av dessa har många arter blivit lidande, men har åtminstone i Örups almskog fått en välkommen fristad. På många av de döda träden ses ett svart, rotliknande mönster. Det hör till honungsskivlingen. På de omkullfallna fuktiga almstockarna trivs det ovanliga svartörat och vid basen av en del döda almar växer, oväntat på detta trädslag, den sydliga sottickan.

Idag är skogen lummig och tät, och särskilt vårfågelsången är ljudlig. Räv, rådjur, vildsvin och hjortar frekventerar området och spåren efter dem ses inte minst de vintrar vi har snö.

Besökstips
Här beskriver vi Almskogen som ett separat besöksmål, men det sitter ihop med Örups kalkkärr, som därför lämpligen besöks det med.

37403_443137240041_3706619_n

Spänger leder över de mer fuktiga partierna.

Vägbeskrivning
Örups almskog och kalkkärr ligger 4 km söder om Tomelilla. Kollektivt: Ta Skåneexpressbuss 5 till Tomelilla station. Byt till Skåneexpressen 4. Hoppa av vid Benestad Övrabyvägen och gå till vägkorset strax söderut. Gå mot Övraby och fortsätt ca 1 kilometer tills du har Örups almskog och kalkrikkärret på vänster sida. Från parkeringen går det flera stigar, både genom skogen och ut i kärret. Man kan också gå på vägen genom skogen.

Tänk på/notera
Området är naturreservat.

Övrigt
Under åren 1558-1913 ägdes Örups gods av släkten Rosenkrantz. År 1913 styckades godset och såldes. Tre år senare fick Naturskyddsföreningen i Skåne Almskogen (8,6 ha) i gåva av Andelsföreningen Eget Hem inom Kristianstads län. Området fridlystes år 1928.

Det område som senare blev Örups almskog var på 1700-talet en betad hästhage med enstaka stora träd av ek, lönn, al och asp. De äldsta träden inom området idag är några 300 år gamla ekar. Fram till år 1856 fanns omkring åttio storkbon i skogen. Det är den största kända storkkolonin i Skåne. Det året inträffade en väderkatastrof under flyttningen och därefter häckade bara enstaka par i Almskogen. Längst (1920-talet) höll storken sig kvar i ett bo på trappgaveln till ladugården på Örups slott.

Under 1800-talet upphörde betet i hästhagen och det var då Almskogen bildades. Almarna spred sig från omkringliggande planteringar, som gjorts under början av 1700-talet på uppmaning av kung Christian IV. Eftersom alm vid den tiden var ett sällsynt trädslag i Sverige köptes plantorna på kontinenten. På det sättet kom många nya varieteter av skogsalm in i landet. Örups almskog var landets största innan almsjukan slog till.

Omkring 1920 totalavverkades området väster om vägen och resten gallrades kraftigt. Efter fridlysningen 1928 har ingen avverkning skett, och de träd som fallit över vägen har bara dragits åt sidan. Med hänvisning till att området är ett naturreservat, som skall få utvecklas fritt, motsatte sig Naturskyddsföreningen alla planer på avverkning då almsjuka konstaterats. Denna kan ses som ett naturligt inslag i utvecklingen, till skillnad från de skogsdödande luftföroreningar människan alstrar.

Så länge träden levde täcktes marken i almskogen tidigt på våren med en matta av vit- och gulsippor, svalört, vårlök och skånsk nunneört. Längre fram bildade skogsbingeln en heltäckande grön matta. När almarna slagit ut för fullt i början av sommaren bildade deras sammanhängande krontak en effektiv parasoll. Lite ljus nådde marken och skogen var mörk och sval och en omtyckt lokal för snäckor. Då almarna började dö minskade särskilt svalört och gulsippor, men än finns det vårblommor kvar liksom skogsbingel. Helt borta är däremot den trolska stämningen under sommaren, ersatt av en unik spänning.

Under 1979 nådde den aggressiva almsjukan Örups almskog. Redan året efter hade 17 % av träden dött och fem år senare hela 87 % och det antogs då att de sista almarna skulle ge upp under 1985, men så blev det inte. Det visade sig att en del träd hade betydligt större motståndskraft än man tidigare känt till och levde kvar ända till 1990, drygt tio år efter angreppets början. Detta fick vi kunskap om tack vare att Naturskyddsföreningen motsatte sig avverkning i Almskogen. Vid ungefär samma tidpunkt som almsjukan uppenbarade sig i Örup konstaterades den både i Falkenberg och Göteborg.

Almsjuka är en vissnesjukdom, som orsakas av en svamp. Svampen lever i trädets kärlsträngar och täpper till dem så att vatten och näring inte kan transporteras. Om man tar bort barken på en angripen almgren ses svampen som brunvioletta streck och i ett tvärsnitt som en ring av mörka punkter. Svampen sprids av almsplintborrar, varav det finns tre arter i Skåne. Alla tre förökar sig under barken på döda eller döende almar. Larverna gnager där gångar med karakteristiskt mönster. Almsjukan går inte att bota, men kan fördröjas genom beskärning.

Det första tecknet på almsjuka är att lövverket gulnar, helt och hållet eller på vissa grenar. Detta sker på högsommaren och kort därefter vissnar bladen. Men det finns andra sjukdomar som har samma symptom. Det gäller andra svampsjukdomar och skador orsakade av vind, frost, torka eller dåliga växtförhållanden. Om man skall vara helt säker på att en alm drabbats av almsjuka måste det fastställas genom laboratorieprov.

Läs mer
– Floran i Skåne. Vegetation och utflyktsmål. Lunds Botaniska Förening 2003.
Länsstyrelsen

Texten skrevs ursprungligen av Berith Cavallin till vår gamla informationsfolder, men har uppdaterats och reviderats av Magnus Billqvist.

37001_443137345041_5102152_n