Linneröd

Ett eget smultronställe

Att det är gott om smultronställen i Klippans kommun berättar Klip­panbygdens Natur i en fin skrift, där inte mindre än tjugofem olika lokaler redovisas. Att föreningen särskilt rekommenderar Linneröd 1:16 är föga märkligt: den äger själv fastigheten, som den fick som gåva 1992 efter att i några år haft den på arrende. 1993 lät man länsstyrelsen göra naturvårdsområde av de 35 hektar stora markerna.

linnerod_pb_liggandeBlandlövskog täcker större delen av området men har några öppna betesmarker, som fram till 1965 varit åker, insprängda. Något skogs­bruk i modern mening har aldrig förekommit utan på gården har man endast hämtat hem ved för eget behov. Skogen ska även i fortsätt­ningen lämnas för fri utveckling, till förmån för ett redan rikt insektsliv, lavar och mossor samt inte minst hålbyggande fåglar. Till dem hör, för­utom hackspettar, skogsduvan, som vid vårt besök presenterade sig direkt vid parkeringsplatsen genom att sitta och bubbla i skogsbrynet. På ömse sidor om vägen (från Vedby norrut mot Oderljunga), som lö­per rakt genom området, står skogen tät och vild, med högstubbar och stammar, liggande som de fällts av storm eller ålderdom. Spår av såg syns endast i kraftledningsgatan, där virket lämnats hur som helst efter röjning. En råbock, med legan strategiskt vald ute i en skogsholme i betesmarken, röjer sig genom att klippa med öronen mot myggen. Den studsar dock strax iväg, röd och sommargrann.

Förutom själva skogen utgörs begivenheterna av områdets rull­stensåsar. Något hundratal meter norr om P-platsen lämnar den största av dem plats för vägen (som alltså dragits fram just i ett mellanrum) genom att vika åt sidan och ebba ut. Den tål väl att bestiga och följa uppe på den smala ryggen. Förr i världen användes just dessa höga och torra kammar som färdleder och omöjligt är det inte att också denna haft sådan funktion. Ett par mindre, kluvna och kantställda stenblock, vars placering knappast kan ha varit inlandsisens verk, står resta mitt uppe på krönet som ett par milstolpar i miniatyr. Markerna nedanför är delvis fuktiga och har väl varit betydligt blötare, innan dikning och annan dränering satt in. Ett dämme på ungefär 3 tunnland lär ha fun­nits för att försörja en skvaltkvarn.

Gärdsgårdar som löper därnere talar också för annan, tidigare mar­kanvändning, främst betesdrift i ett förmodligen betydligt öppnare landskap. De grova bokarna som står glest utspridda på åssluttningarna åt ömse håll medger utsikter i både tid och rum. Bland annat berättar de om sin egen rotfasthet. De står stadigt, medan två björkar som försökt sig på samma balans­akt har fallit, på ett ställe en åt var­dera hållet, båda med sina grunda rotsystem i vädret.

Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.