Mularnas verk
Praktiskt taget hela kustremsan på Bjärehalvön är naturskyddad i reservatform, vilket alltså innebär att också smultronställena ligger tätt varhelst man söker sig ner mot stränderna. De verkligt magnifika formationerna finns förstås i nordväst med stupen vid Hovs Hallar som de mest grandiosa och mest kända.
På halvöns motsatta sida sluttar landet betydligt mera beskedligt och övergår i Skälderviken med en flack strandzon. Om nu den storvulna dramatiken här lyser med sin frånvaro framträder naturvärdena istället med diskret och lite gammeldags charm. Vasaltheden omedelbart sydost om Glimminge plantering ligger helt öppen utanför tallskogens stugparadis och gör med sin hårt betade grässvål och utspridda enebuskar ett tidlöst intryck. Den markanvändning man nu återupptagit i full skala är väl just sådan som präglat området i hundratals år – boskap gör sin tjänst som vårdare av ett urgammalt naturlandskap.
Heden sänker sig i avgränsade nivåer ner mot vattnet med gamla övervuxna strandvallar som mjuka barriärer mellan fuktsänkorna. Bortom Skäldervikens glittrande vatten ter sig Kullaberg som en blånande men just inte mycket mera imponerande höjdsträckning. Under den tidiga våren ligger marken torr och blek, utan att ännu kunna hysa några betesdjur, men mycket markanta spår visar att andra gräsätare har sitt tillhåll på heden. Överallt ligger sandjorden blottad i fläckar, ofta med mörka och djupa hålor i kanten. Kaninerna finner sig väl tillrätta och bedriver intensivt underminerande verksamhet. Åtminstone för någon annan kan detta vara till nytta: bredvid ett av gryten står en gravandhanne med vaksam, upprätt hållning – här tycks den således göra skäl för sitt namn. Samtidigt far ett par skrikande strandskator fram i ett svartvitt blänk mellan enebuskarna och vid gärdsgården poserar en stenskvätta. Torrängsvegetation med bland annat röllika, gulmåra och backtimjan täcker de gamla strandvallarna medan klock- och kustgentiana, ljungögontröst, tätört och vildlin tillhör den rikare floran i fuktpartierna.
Områdets ålderdomliga prägel understryks av stenrösen och gravhögar, medan en susande vindmölla i bortre kanten närmast utgör ett anakronistiskt inslag.
Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.