Platå i jordbruksbygd

På avstånd reser sig Hästhagen, en hög skogsdunge, ur betesmarken vid Svaneholmssjön. Skenet bedrar – även om boken är högst av svenska lövträd står den här för blott halva höjden: den växer på en kulle, en av dem som längs E65:an sätter markanta silhuetter mot skyn.

Från slottsparkeringen vid Svaneholm är det en kort stunds promenad till Hästhagen, naturreservat sedan 1985. Backen bestigs kanske helst under tidig vår, innan bokkronorna sluter sig och lägger marken i för örtvegetationen otrivsam skugga. Då vitsipporna står i sitt bästa flor möts man, sedan branten väl besegrats, av en lika betagande som överraskande vy. Ingenstans kan det vara mera befogat att kalla den skånska bokskogen för en pelarsal: de stålgrå stammarna står strama och utan nämnvärt grenverk lagom glest utspridda så långt ögat når. Krönet är ingen topp utan en platå, platt som ett golv men klädd med en heltäckningsmatta av vitsippor.

Inlandsisen är som bekant formgivaren av det skånska landskapet och har just i den mäktiga böljegången från Malmö till Ystad en av sina mest förnimbara skapelser. De mjukt rundade kullarna ter sig kanske knappast som ett verk av en brutal ismassa, men i förening med vattnets transport och avlagring vid avsmältningen samt tyngdlagens fördelning av materialet i det fria utanför den sakta försvinnande isranden har de tilltalande formationerna bildats. I regel har den grövre moränen utgjort höjderna och de finare partiklarna följt med isälvarna och lagt sig i sänkorna eller i deltaområdena (slätterna).

Processerna har dock varit komplicerade och Hästhagen kan tjäna som något av en paradox: här suger det plötsligt om (de i fuktig väderlek nödvändiga) stövlarna. Leran ligger här på toppen, en gång avsatt i en sjö under själva inlandsisen eller ett av dess avkalvade isblock. Denna goda jordmån har skapat förutsättningar för en “ängsbokskog med markvegetation av frisk örttyp, klassad som riksobjekt för vetenskaplig och kulturell naturvård” vid inventering av landets bokskogar (1971). Bokarna är av respektabel ålder, omkring hundra år gamla. Sedan Vemmenhögs Naturvårdsförening bildats 1981 har Hästhagen varit speciellt föremål för dess uppmärksamhet. Förutom utflykter och allmän information om området har man genomfort kontinuerlig inventering av floran. Denna omfattar bortåt 200 olika växter, varav 35 träd- och buskarter. De dominerande örterna vit- och gulsippa, hålnunneört, ramslök, myskmadra och skogsbingel lämnar plats också for lite rarare arter: lundviol, lundvårlök, storrams, lundarv, sårläka, desmeknopp, rosendunört m.fl.

Den relativt höga belägenheten gör att hårda vindstötar kan bli kännbara i bokkronorna och då och då faller någon av jättarna. De får i allmänhet bli liggande, till förmån för insekter och näringskedjan ovanför dem. Samtidigt gör de liggande stammarna att skogen ger intryck av ostördhet – den sköts också diskret, skall enligt bestämmelserna vara underordnad naturvårdens intressen. Tunga skogsmaskiner får t.ex. inte ta sig upp annat än på frostbunden mark, eftersom de annars skulle lämna outplånliga spår i den ömtåliga lermarken.

Naturvårdsföreningen i Vemmenhögsbygden menar att Hästhagen kan mäta sig med Dalby Söderskog och rekommenderar en avstickare vid besöket i Svaneholm.

Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.