Stjärneholms slottsruin

stjarneholms-slottsruin Naturen tar tillbaka

Människan använder naturen för sina ändamål och exploaterar mer eller mindre hårdhänt marken – något vi inte minst nu blir varse, då gigantiska ingrepp görs för att underlätta snabba transporter av oss själva och vårt gods.

Det finns dock små områden – ofta just smultronställen – där natu­ren kommer tillbaka och med helt andra och betydligt mera tilltalande medel återerövrar vad den en gång förlorat. En speciell triumf kan det väl innebära, att det kan gälla en gång ointagliga försvarsanläggningar – äldre tiders borgar, som lagts i ruiner: t.ex. i Skanör och Falsterbo, Månstorps gavlar i det sydvästskånska dödislandskapet, Lindholmen vid Börringesjon, Turestorpsö på en kulle i Havgårdssjön, Lillöhus utanför Kristianstad eller Sibbarps skans vid Osbysjön. Samtliga har mer eller mindre totalt förstörts, det som inte brunnit har ofta fraktats bort för fredligare återanvändning. Kvar finns i regel rester av grundmurarna, men kring dem har naturen ofta fått fritt spelrum. Trots att den ligger tätt inpå en hårt trafikerad landsväg, E 65, och är tydligt markerad med sin kringla (för forgatmigej-stjarneholmsevärdhet) blir Stjärneholms slottsruin lätt förbisedd. Borgen tillhör inte de namnkunniga och fungerade inte heller länge, endast ett halvsekel på slutet av 1500-talet. En släktfejd gjorde att marken bröts ut från Svaneholm men så försonades man och det nybyggda slottet övergavs igen. Grundmurar ligger kvar omgivna av en vallgrav, som åtminstone grågås och sothöna anammat.

Själva borgplatsen, där en förmodligen imponerande byggnad med tinnar och torn en gång rest sig, har invaderats av växtlighet, några höga ekar men framfor allt horder av orkidéer, gullvivor, förgätmigej och annan färgrik blomprakt. Där vapen skramlat och gästabud hållits på breda ekplankor har naturen brett ut sina årstidsmattor – kontrasterna leker i fantasin, då man går över den moderna vindbryggan eller intar sin lunchkorg på ett “stenbord” i den himmelshöga borghallen.

Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.

 

Under 2013 hittades det för första gången i Sverige dvärgandmat. Leta efter den i vallgraven!