Det kom något så trevligt som en utflyktsrapport till oss, som vi förstås gärna delar med oss av här i Skånekontakt. Cornelia Larsson läser andra året på Estetiska programmet på Modellskolan Malmö Latin i Malmö. Hon skrev texten till en skoluppgift där eleverna fick i uppgift att skriva ett reportage om en hållbarhet. Cornelia valde då att skriva om Naturskyddsföreningen i Trelleborgs skådarutflykt.

Luften är fuktig och disig. Marken prasslar av nedfallna höstlöv när jag stiger ur bilen på parkeringen i Klagshamn. Det är svalt men vindstilla denna morgon i oktober och samtliga i gruppen är utrustade med regnjacka, matsäck och kikare.

Det är Naturskyddsföreningen Trelleborgs fågelskådargäng som ska ut till en av södra Skånes många fågellokaler.

Egentligen var det tänkt att vi skulle till Barsebäckshamn för att skåda havsfåglar, men eftersom det inte blåser tillräckligt för det så beger vi oss istället till Klagshamn som är tillhåll för en mängd olika fågelarter.

Jag frågar cirkelledare Lars Sundlöf varför det måste blåsa när man ska se havsfåglar.
– Havsfåglar håller mest till ute över havet men kommer in till land när det blåser mycket. Det är först då man kan få en ordentlig skymt av dem, förklarar Lars.

Nu är det blåhake och ljungpipare som vi kommer att hålla utkik efter istället. Redan på parkeringen hörs det fågelkvitter och någon konstaterar att det är kungsfåglar, Sveriges minsta fågelart, som sitter i träden ovanför oss. Fågelskådning handlar mycket om att lyssna, det underlättar om man kan känna igen olika läten.

Gruppen går ner till stranden och sätter upp sina tubkikare och kamerastativ. Det är så disigt att man knappt kan urskilja horisonten och fågelskådarna muttrar att vätan inte är bra för utrustningen.

En bit ut i havet syns bläsänder och knölsvanar. Där står även en fiskare med vatten upp till midjan, men honom verkar ingen bry sig om.

Idag är åtta fågelskådare med, som mest brukar det vara runt femton. Oftast är det samma naturintresserade som dyker upp varje gång men vem som helst är välkommen.

I Trelleborg har Naturskyddsföreningen i nuläget omkring 500 medlemmar.
– Många börjar efter pensionen när de får mer tid över för sina intressen, berättar Erik Nordström som har skådat fåglar i ca 60 år.
– Förr var det vanligare att ungdomar engagerade sig i den här typen av föreningar, säger Lars Sundlöf, nu är ungdomar mer intresserade av att göra punktinsatser och dokumentera och fotografera. Tanken med den här typen av utflykter är att öka kunskapen om hur det står till i naturen. Vi jobbar mycket med att informera folk om miljö och natur, bl.a. utrotningshotade arter och klimatförändringarnas konsekvenser.

I Trelleborg finns det förutom fågelgruppen även en fjärilsgrupp, en blomstergrupp, en vattengrupp och en grupp som jobbar med mat och miljö.

Vi går vidare längs en smal stig förbi färgglada hoddor som ingen använder så här års. Vi kommer fram till hamnen där svanar simmar runt bland fiskebåtarna och äter brödsmulor som någon har slängt åt dem.

Nu börjar plötsligt regnet att ösa ner. Tunga regndroppar skapar ringar i vattnet och rinner längs regnjackor och ryggsäckar. För att skydda utrustningen och undvika att själva bli helt genomblöta tar vi skydd i ett fiskeskjul. Vissa passar på att äta lite av sin matsäck.

Efter bara några minuter upphör regnet lika fort som det kom. Gruppen bestämmer sig för att gå ut på piren där man tidigare har sett blåhakar.

Många tror säkert att fågelskådning bara handlar om att pricka av så många arter som möjligt på sin egen lista, men det är mycket mer än så. Fågelskådare undersöker bland annat hur klimatförändringar påverkar fågelfaunan. Det är även ett tidsdokument, något man kan gå tillbaka och titta på andra år och jämföra med när man inventerar arter för att se om det har skett några förändringar.

Med hjälp av tidigare års inventeringar kan man se att fågelfaunan har ändrats mycket de senaste 25 åren, till stor del på grund av klimatförändringar. Många arter har blivit upp till 50 procent färre.
– Det beror på att deras kost blir för ensidig på grund av våra odlingar, säger Erik bekymrat. Ytterligare andra arter som till exempel gransångare har tvärt om blivit vanligare nu när klimatet blir allt varmare.

Många flyttfåglar som flyger långa sträckor blir påverkade av att öknarna breder ut sig allt mer, då kan de inte stanna för att vila och dricka. Men man har konstaterat att våtmarker är bra för fågelfaunan. Där finns det mycket mat och bra platser att bygga bo på. Nära en våtmark kan man hitta många fler arter än på andra ställen.

Det har upptäckts att våtmarker har en naturlig förmåga att dämpa utsläppet av kväve och fosfor i haven. Ämnena kommer från det gödsel som sprids ut på åkrarna, när överflödet av dessa ämnen hamnar i havet skapas en syrebrist på bottnen. Därför har man börjat anlägga våtmarker som även lockar till sig fåglar.

Ett exempel på detta är Tullstorpsåprojektet. Tullstorpsån sträcker sig ca 30 km från källan i Alstad till utflödet i havet i Skateholm. Projektet startades 2008 och förändringarna syns redan tydligt.

Trelleborgs fågelskådargrupp har tidigare gjort en vandring i tre etapper längs Tullstorpsån för att utforska det förändrade fågellivet.

Stenarna ute på piren är hala efter regnet och inga blåhakar syns till. Vi vänder om och tar oss istället in bland täta buskage där vattnet droppar från hagtornsbuskar och nypon. Vi äter den medhavda matsäcken på en öppen kalkstensgrund.

När vi går vidare stöter vi på en annan ornitolog. Han berättar att han nyss kommit och undrar om vi har sett något intressant. Lars berättar kortfattat vad vi har sett än så länge, sedan skiljs vi åt igen.

Ute på vattnet syns stora, svarta skarvar och lite längre bort några knölsvanar som verkar bråka sinsemellan. De flaxar med vingarna och jagar varandra fram och tillbaka över vattnet.

Det har börjat blåsa lite, luften doftar av saltvatten och fuktiga höstlöv. Gänget börjar dra sig tillbaka mot bilarna, alla är genomvåta och frusna vid det här laget.

En liten sväng bort om Klagshamns kalkbrott bara, sen är det dags att avsluta. Klagshamns kalkbrott är sedan länge vattenfyllt och har blivit en sjö och fågellokal.

Vi går en runda längs kanten men konstaterar snart att det är alldeles för blött och halt för att vi ska försöka ta oss ner till vattnet.

Efter att ha kikat lite men inte sett så mycket så bestämmer vi att vi är nöjda för idag. Alla hoppar in i bilarna och börjar köra hemåt. Plötsligt stannar Erik som jag samåker med vid vägkanten.

-Titta, utbrister han, Ljungpipare! Det måsta vara minst 1 000 av dem, och flera hundra tofsvipor också!
Hela åkern vid vägkanten är full av fåglar. Som på en given signal lyfter de, och flyger iväg.

Cornelia Larsson