(Sedan denna text skrevs har delar av skogen fallit i stormar. Särskilt granar har fallit samt blivit angripna av granbarkborre)
Nyteboda naturreservat är inget hemligt smultronställe, men som sådant är det dock annorlunda i det skånska landskapet och så ligger det avsides, i det bortersta hörnet för flertalet skåningar och därför inte något vanligt utflyktsmål för dem.Medan lövträden och boken i synnerhet dominerar naturskogen i denna sydliga provins har ursprungliga barrbestånd inte kunnat hävda sig. I Nytebodaskogen har gran och tall sedan länge tagit herraväldet – de äldsta och över 35 meter höga träden har beräknats till över 250 års ålder och beståndet i sin helhet inte så mycket yngre. Visst lövinslag finns och man tror, att svedningen en gång ägt rum i en lövmiljö medan barrträden vandrat in på den brända marken.
Området har länge varit i statlig ägo och att den högstammiga skogen bevarats har sannolikt berott på att den sparats för den svenska krigsflottans räkning. Numera röner gigantiska trämaster inte någon nämnvärd efterfrågan och därmed har sådant intresse för Nytebodaskogen svalnat. Den har istället fått sköta sig själv och kan numera ge intryck av genuin urskog: man går in en mäktig sal av grova stammar under höga, barrtäta kronor, hejdas av rotvältor och mer eller mindre mosstäckta lågor, stormfällda storheter i växlande grad av nerbrutet förfall. Den starkt stenbundna marken har även den fått sitt mossbelupna vildmarkstäcke och en ytterligare förstärkning får känslan av ursprunglig natur av den mörka tjärnen, ett blänk i trädskuggan, kransat av gungande myrtuvor. Några smultron hittar man knappast men blåbärsris kan om eftersommaren fresta plockdriften, medan linnean någon månad tidigare kan påminna om närheten till de större skogskomplexen på andra sidan smålandsgränsen.
Nytebodaskogen läge strax norr om Immeln gör att man nästan inte kan undgå att också ta närmare kontakt med denna den största av landskapets näringsfattiga sjöar. De många uddarna och vikarna, öarna och skogsklädda stränderna dukar upp en mångfald av sköna vyer och miljöer med tillhörande rikt fågelliv. Det är mest lövträd som speglar sig i sjöns vatten, vilket väl indikerar att Nytebodaskogen en gång vandrat in med människans, kanske omedvetna, hjälp.
Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998. Mer aktuell information här.