Kulturlandskap med kontraster
Vid Eket, en knapp mil sydväst om Örkelljunga, skyltmarkeras en sevärdhet, som väcker nyfikenhet och frestar till kursändring. Det man först möter är dock en golfbana, som med sina illgröna fairways just inte inbjuder till några naturriktade strövtåg. Detta kulturlandskap, förbehållet exklusivt friluftsliv, byts emellertid efter kort färd förbi en skogsridå ut mot ett betydligt äldre med mera genuina värden.
Ingeborrarp är en by med ålderdomlig prägel, både vad gäller bebyggelse och marker. Gårdarna har ett par seklers ålder under ryggåsarna, väggarna har rests med såväl korsvirke som gråsten och innanför har hembygdsföreningen skapat en motsvarande museal miljö. Även ägorna har bevarats i skick som åskådliggör äldre markanvändning – naturbetesmarker, ängar och lövdungar med gärdsgårdar och rosen. Ett dämme med skvaltkvarn antyder också tidigare bruksformer.
Huvudgården, kringgärdad av lika täta som vackert blommande slånbuskage, tronar på sin backe med utsikt ut över de öppna markernas såväl torra som fuktigare ängar, som i frånvaro av konstgödsel kunnat bevara en hel del av traditionell slåtterflora – svinrot, ängsruta, bockrot, slåttergubbe och andra. I den mera ursprungliga betesmarken går djuren under solitära ekars kronor, mest kor men också getter, varav en bock med imponerande, bågformade horn. Idogt och med avsevärda utdunstningar följer han sin brunstiga hona i snäva svängar kring träden. Växtligheten hålls kort men örtmässigt rik – ett underlag av grönsten befordrar en lundvegetation med bl.a. blåsippa och vätteros. Bymarkerna ligger som en bortglömd enklav från förr i en i övrigt moderniserad miljö: golfbanan ligger granngårds och hela ägogränsen runtom markeras av hög och mörk granskog. Ingeborrarp utgör en angenäm kontrast härtill och med sin markanvändning ett omistligt historiskt minnesmärke.
Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.