Där berget börjar

Alla de skånska horstarna har överflöd på naturattraktioner. Det hade behövts en hel bok enbart för att beskriva alla dem på Söderåsen (vilket Föreningen Söderåsens Natur också gjort). Åstorps kommun sträcker sig bara en tämligen futtig bit upp på nordvästra delen av åsen men kan i varje fall fresta med den bokklädda sluttningen som bebyggelsen i samhället delvis börjat klättra uppför men som sedan fortsätter i mera ostörda former.

Skyttaböket kallas den introduktion till Söderåsen som åstorpsborna har som närområde men som utomsocknes också mycket väl kan ta del av, t.ex. genom att följa Skåneleden, som leder upp från en stor P-plats mitt för ortens ridhusanläggning. Där möter man strax Skyttabäcken, som malt sig ner i en djupt skuren ravin och som man med stor be­hållning kan följa. Några anlagda dammar, varav en med guldfiskar(!), hejdar i inledningen bäckens lopp, men längre upp forsar den fritt och friskt utför den höga branten. Denna tillsammans med bokskogens tämligen enhetliga och höga pelarsal frestar till stimulerande strövtåg.

Inte alltför långt bort, men i Bjuvs kommun, vidtar Vrams Gun­narstorps godsmarker med den berömda Hjorthagen, det troligen för­sta vilthägnet i landskapet och beskrivet av Linné: “Han var omkring-murad med sten och muren ovanpå belagd med Törne”. Stenmuren står där, utan törne men också utan den moderna motsvarigheten, medan dov­hjortarna numera mest håller sig i det fria utanför.

Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.