En återupplivad kalvhage
Västergårda fälad ligger mitt ute i en fullåkerbygd, strax norr om Tjutebro och tätt inpå väg 110:s västra sida. Den långsmala dungen är lätt att missa, då man susar förbi – vägen är fartinbjudande rak där den ligger på den forna banvallen – men är betydligt intressantare än alridån låter ana. Namnet antyder ett förflutet som mer eller mindre öppen betesmark och det kan också verifieras med hjälp av kartmaterial ända tillbaka till mitten av 1700-talet. Bengt Nihlgård har beskrivit lokalen och dess historia (Skånes Natur 2/1972) och redovisar såväl betes- och kalvhage som äng, hård- och madvall under de gångna seklerna. Tjutebäcken ringlar genom området och har fuktpräglat en del av det, framför allt med översvämningar.
Enar brukar ingå i vår bild av fälader, men här finns knappast någonting kvar av vad som varit i den vägen. Lövsly och
även tämligen högvuxen alskog har tagit överhanden, men fortfarande finns öppen betesmark längs bäcken och även mitt inne i den gamla kalvhagen. För några år sedan restaurerades en äng i den centrala delen genom att röjas och slåttras. Operation Skåne WWF, som var verksam i början av 1990-talet, hade fått ett frikostigt bidrag av Stadshypotek Skåne för just återupprättande av gamla slåtterängar och Västergårda fälad anvisades som lämpligt objekt för sådan verksamhet. Under några år deltog personalen på Stadshypotek i slåtterarbetet, som blev trivsamma familjefester i traditionell stil. På den lilla ängen slogs höet, räfsades och hässjades, innan kreatur släpptes in för bete.
Då entusiasmen för den lite ovana och krävande sysselsättningen på ängen svalnade trädde länsstyrelsens mannar in och fullföljer den årliga slåttern, nu med EU:s miljöstöd. Tyvärr medger detta endast bidrag till den öppna marken och inte till de omgivande lövskogsbestånden, som därför inte kan få motsvarande, behövlig skötsel – en besynnerlighet, då biologisk mångfald sägs vara syftet med stödåtgärderna!
Utgångsläget får sägas ha varit gott vad gäller fågelfaunan. Operation Skåne WWF uppdrog åt Lars Karlsson, Bjuv, att inventera området och han observerade under våren 1991 46 arter, varav 26 häckande och ytterligare några troligen häckande. Särskilt de många sångarna, 8 arter, visar vad en oas ute i en för fåglar närmast steril jordbruksbygd betyder, inte minst just för den biologiska mångfalden.
Denna gynnas för övrigt också i fråga om flora och insektsliv. Även om alarna kommit att dominera, både som förmörkande, höga träd och som buskuppslag, och älgört intagit det mesta av högörtsängarna, har de öppna partierna ännu kvar rester av floran från såväl fuktäng som ljunghed och torräng. Den slåttrade ängen framhåller med bland annat blodnäva, brudbröd och rödklint en del av de gamla kvaliteterna. Ett av fuktmarker inramat men återupplivat smultronställe.
Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.