Bjärsjölagård

Ett dolt brott
Viker man av från väg 13 mellan Sjöbo och Hörby mot Bjärsjölagård har man strax vacker bokskog på vänster hand och man anar inte att det därinne döljer vad som annars brukar vara en styggelse i landska­pet. Täkter av vad slag det vara må – sten-, grus- eller jord – lämnar både djupa, öppna och svårläkta sår i markytan. Men så inte i sko­gen vid Bjärsjölagård. En liten, skyltlös infart, som strax blockeras av ett rejält stenblock, leder vidare mellan träden för att strax mynna på platsen för brottet.

Fram till 1920-talet bröts här kalksten för användning inom jordbruk och byggverksamhet men sedan dess har naturen fått återta sina domäner och även gjort det med den äran. Under det 4-5 meter höga, lodräta stupet har grundvattnet bildat en damm, växttäcket kryper upp och döljer det mesta av slagghögarna och skogen står hög runtom. Det näringsrika underlaget skapar en frodig flora med orkidéer och andra kalkgynnade örter.

Om platsen inte är så bekant för allmänheten har den desto bättre klang bland geologer, som länge haft den som sitt speciella exkursionsmål. Kalkstenen, bildat som ett rev i silurhavet, är känd för sin fossilrikedom, vilket är lätt att genast förstå om man rotar lite i avfallshögarna vid dammen. Här ska man kunna hitta koraller, armfotingar, mossdjur, snäckor, musslor, trilobiter, graptoliter och havsskorpioner samt dessutom lökliknande kalkstensbildningar, kallade onkoliter – en rejäl samling verkliga antikviteter.

Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.