Vått och torrt
Mossar tillhör naturens få kvarvarande oaser i den skånska kulturbygden. Vare sig de är igenvuxna, ursprungliga småvatten eller torvtäkter innehåller de naturelement som i övrigt ofta saknas i det hårt utnyttjade landskapet. De har använts som betes- eller ängsmark och det är väl främst kreaturen som avgjort markernas öppenhet. Genom att de ofta är tämligen otillgängliga blir störningarna från människans sida måttliga, varför faunan får en fristad.

I backlandet norr om Ystad har många av sänkorna inte kunnat dikas ut varför de bibehållit sin blöta karaktär utan att kunna odlas. Trots sitt landsvägsnära läge räknas Högestads mosse till de mera anonyma naturreservaten. En skärm av Salix-buskar bidrar förmodligen till förbiseende. Det är emellertid en huvudsakligen öppen mosse, en tuvig våtmark, vackert avgränsad av låga kullar och med såväl blänkande pölar som buskomgärdade vattenstråk. Den botaniska mångfalden är påtaglig om våren med majviva och flera orkidéer i de fuktigare partierna och torrängsflora upp på de små backarna. Sångfåglar hörs i snåren och flera andarter är bosatta i det våta. Att området är ett lugnt och tryggt tillhåll för djurlivet har på senare år bevisats av att en grupp kronvilt gärna söker sig dit.

Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.