Oaser i mörk skog
Nästan hela norra delen av Tomelilla kommun sorterar under Christinehofs gods, som med sina bortåt 6000 hektar skog naturligtvis hyser många oaser, låt vara att åtskilligt av de ursprungliga naturvärdena kvävts av barrplanteringar. Dessa gynnar främst kronviltet, som numera har sitt starkaste bestånd i Skåne i dessa marker. Allt befinner sig dock inte i granmörker. Våtmarker längs vattendragen med Verkaån i centrum tillhör de sköna och tämligen ostörda miljöerna medan också lövskog, ängs- och betesmarker har hållits undan granplanteringarna. Utrymmet for dessa naturtyper vidgas nu också av det omfattande natur- och miljövårdsprogram som godset följer sedan några år tillbaka. Andelen granskog minskas successivt och den biologiska mångfalden gynnas aktivt inom såväl skogs- som jordbruket. Framtiden kommer att bjuda på allt fler smultronställen.
Sådana står redan nu öppna for besökaren. Verkaån bjuder som sagt på speciella begivenheter, främst vid det gamla alunbruket med sina kulturminnen och så förstås Hallamölla, där de med skånsk måttstock imponerande fallen, sammanlagt 23 meter, är högst i landskapet. Att till fots kombinera dessa båda sevärdheter låter sig göra om än med viss ansträngning men med gott utbyte. Att ströva längs åns vindlingar är spännande och kan ge oförglömliga upplevelser av många olika slag.
En av turistvägarna leder förbi Hallamölla och fortsätter ett stycke längs ån men förirrar sig sedan in bland granarna for att till slut mynna vid Verkasjön, enda sjön i området men egentligen en fördämning. En annan turistväg anvisas vid landsvägen söder om Andrarum. Den leder österut och går ovanför dalgången, i vars botten Djurrödsbäcken rinner fram. Betesmarken på ömse sidor håller visserligen på att växa igen genom att kreaturen inte räcker riktigt till, men fortfarande kan en del rara växter göra sig gällande mellan enar och stenbumlingar. Gamla trädsolitärer med förgrening redan på meterhöjd visar på ett tidigare betydligt hårdare betestryck
Nere i dalen svämmar backen stundtals över sina bräddar och skapar en frisk våtmark, som står i sällsam kontrast till den torra enebacken längs kanten. Det är inte den enda rullstensåsen i området utan hela system har utbildats i trakten, med vackert framträdande former där mularna tuktat grässvålen.
Turiststråket når fram till allévägen mot Eljaröd och följer man den har man glest trädbevuxen hagmark på vänster hand – en vy som även den moderne bilisten kan uppfatta som tidlös.
Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.