Observera att sedan detta skrevs har mycket förändrats främst kring mossen.
Ett kärr vid vägen
Bernstorps mosse i Burlövs kommun har trots sitt ringa omfång och den hårt trafikerade väg som tangerar mossen fortfarande kvar en del av sina naturvärden. De är främst botaniska, som tack vare kalkrikedomen och frånvaron av konstgödsel kunnat hållas någorlunda intakta. Mossen, en gammal utmark, har dessutom hävdats ända fram till vår tid genom framför allt bete, tidigare även slåtter. Gjorda inventeringar har dokumenterat en rad rara växter, bl.a. ängsnycklar, tvåblad, lökgamander, dikesveronika och fliknäva. Huruvida den fina floran kan hålla sig kvar är dock tveksamt. Igenväxning pågår och har avancerat ganska långt utom i västra änden, där några betesdjur går kvar.
En vattenyta skymtar inne i den lägsta, vasstäckta delen och där har vattenrall hörts grymta. Näktergal och några sångare försöker göra sig hörda i trafikbullret och från ett av de små trädbestånden ropar göken. Däremot är det väl mera tveksamt om bruna kärrhöken i längden står ut med oväsendet i grannskapet.
Mossen och dess begivenheter behövs i ett i övrigt utarmat landskap, men dess framtid som oas är högst osäker. Trots kommunala planer på restaurering och bevarande hotas området norr om mossen att utnyttjas för industriella ändamål. Därmed mister mossen kontakten med omgivande marker och blir än mera trängd och påverkad av människan.
För att komma till Bernstorps mosse viker man av från väg 11 norrut för att sedan via en återvändsväg nå fram till östra spetsen av det smala området.
Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.