Backar mellan allfarvägarna

Förvånansvärt mycket ostörda marker finns fortfarande kvar även i sydvästra delen av Skåne, framför allt i områden utanför de mest trafikerade farlederna.

Hyby utmarker trafikerades förr endast av tåg, på den sedan länge nedlagda linjen mellan Lund och Trelleborg. Banvallen, som löper rakt genom det vackert kuperade landskapet, Hyby backar kallat, utnyttjas numera mest som ridstig men är den lättast funna entrén till detta fascinerande och för de flesta okända smultronställe. Bäst tar man sig in från norr, med utgångspunkt från vägen strax öster om Hyby, där banvallen låter sig anas.

Terrängen välver sig strax i höga och runda kullar, vilka ibland kallas Storkabackarna och därmed antyder ett sympatiskt förgånget. Det styrks för övrigt av ett tegeltorn vid Hyby gård, byggt enkom för denna skånska fågel och fortfarande berett på ny bosättning.

Omöjligt är detta visst inte. Det skånska storkprojektet har kommit långt och nya storkpar ger sig ut i landskapet för att hitta boplatser. Detta gamla tillhåll har även ur näringssynpunkt kvar sin attraktion. Redan på långt avstånd nås örat av en magnifik konsert från en pöl nere i en av sänkorna mellan de vackert lövklädda kullarna: en grodkör som mitt på ljusan dag hälsar våren, solen och värmen.

För den kanske inte särskilt sköna men härligt stämningsskapande sången står den ätliga grodan. Här i denna vårligt inramade pöl tycks den samlade röststyrkan härröra från hundratals strupar, men i själva verket är det kanske bara några tiotal hannar som blåser upp sina strupsäckar och avger sitt vitt hörbara läte.

Andra djur som är väl värda att leta efter här är sällsynta trollsländor som griptångsflickslända, citronfläckad kärrtrollslända och kilfläckslända. Det är gott om fjärilar och fåglar. Kornknarr, nattskärra och turturduva tillhör sällsyntheter som observerats här.

Tillsammans med näktergalarnas och andra sångfåglars jubel från buskagen och smådungarna ger de en förnämlig akustisk förstärkning av naturupplevelsen i detta gamla beteslandskap. Någon bebyggelse syns knappast utan vyerna får överallt sin mjuka avrundning av öppna gräskullar och lövdungar med skiftande artinslag och därmed färgnyanser.

Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998. Delvis uppdaterad senare.