Utsikt från en gavel

I skrifterna talas det ibland om Månstorps sjö vid Månstorps kungsgård öster om Vellinge, men på dagens karta existerar inte någon blå fläck i området. Vallgraven vid Månstorps 1500-talsborg, som numera är reducerad till ett par gavlar, kunde vara rester av ett större vatten, men i övrigt antyder blott några tätt slybevuxna mossar österut var den forna sjöytan befann sig. Nere i sänkorna i det här begynnande backlandskapet har dräneringen nått sin begränsning och ett av Segeåns källflöden har, liksom fuktmarken omkring dem, klarat sig undan uppodling. Djurlivet med rådjur i topp och näktergal som tongivande har därmed fått en väl skyddad tillflyktsort i en starkt utnyttjad jordbruksbygd.

Området bjuder också på andra, lite överraskande landskapsvärden. Färdas man vidare från Månstorps gavlar mot öster når man vid vägs ände en miljö med drag av “Gammelskåne”. Äldre pilar står på buktig rad bredvid den slingrande grusvägen och plötsligt avtecknar sig ett par höga skogsdungar mot himmel och backhorisont. Det är inte vilka dungar som helst utan ett par bestånd med tämligen ålderstigna ekar, ömsint bevarade och vårdade av en pietetsfull markägare. Hans hänsyn och det undangömda läget uppskattas av rovfåglar, som hittar rejäla nattkvistar på sin sträckväg sydvästvart, och gladan hör till dem som låter sig inräknas i kommunens bofasta. Med avmätt elegans kretsar den över ekkronorna och bidrar till att ge landskapet sin pastorala prägel.

Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.