En skånsk djungel

Lunds kommun sträcker sig inte bara långt österut utan också ett gott stycke mot nordväst. I detta bortre hörn finns också ett naturreservat, Stångby mosse, som egentligen omfattar även Hoby mosse och än mer därtill. Ganska lätt urskiljer sig minst tre helt olika naturtyper. Själva mossarna utgör som namnen antyder blötare marker men har som på de flesta håll i de skånska jordbruksbygderna varit föremål för utdikning, torvtäkt och ihärdiga försök till torrläggning. Resultatet har i många fall blivit ett närmast ogenomträngligt snärje av vide- och sälg-buskage kring det centrala, mer eller mindre ursprungliga vattendraget.

Försöker man ta sig in i reservatet från det sydvästra hornet möter man just mossens svårforcerade bestånd av liggande, krypande eller snedväxande busk- och trädvegetation, som dessutom snabbt förtar känsla av väderstreck och färdriktning. Med viss beslutsamhet tar man sig dock fram till bäckfåran mitt inne i moraset och vars kant man rätt obesvärat kan följa. Där står, på rad, ett antal högre lövträd såsom en forn alléplantering, som låter ana en markernas tidigare öppenhet -mossen är uppenbart föremål för s.k. fri utveckling.

Annorlunda ser det ut om man fortsätter i mosskanten förbi den sista gården på den östra sidan – dit man också kan nå via en för fordon otillåten väg. Där öppnar sig de vida ängsmarkerna som betesdjur håller öppna och skönt blommande. Stångby mosse är såsom extremrikkärr bland de sista i västra Skåne och hyser, trots igenväxningen, en mångfald av botaniska rariteter. Att vada fram i sådan rikedom är en härlig upplevelse, men samtidigt ska påpekas, att framkomligheten kan äventyras av bäck och dike. De är för breda att hoppa över och spångarna är få. En del av reservatet blir därmed förstås effektivt skyddat mot för hård belastning.

Den tredje naturtypen utgörs av backens fortsättning norrut. Den ringlar fram i sänkan mellan höga, gröna kullar, Hoby backar. De är sedan lång tid tillbaka kreatursbetade, vilket ger sig tillkänna av de upptrampade stigarna, vackert avtecknade som nivåkurvor på sluttningarna.

Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.