Ängs- och betes­markerna vid Mosslunda är Naturskyddsföreningens i Kristianstad skötebarn. Här röjer man i alltför tät busk- och snårvegetation och underlättar för mularnas viktiga naturvårdsarbete. Mosslunda är för föreningen ett åter­kommande exkursionsmål och ett område man stolt visar upp.

Det relativt stora området (52 hektar) strax öster om E 22:an har ur­gamla anor, vilket fornminnen, odlingsrösen och många gärdsgårdar vittnar om. Arkeologer har funnit tecken på såväl bosättning som od­ling från sen bronsålder och järnålder. I äldre kartor anges markerna som äng men i senare som betesmark, vilket i stort sett fortfarande gäl­ler. Som vegetationstyper anger länsinventeringen såväl torräng och friskäng som olika sorters fuktäng. Från en av de senare hörs på långt håll rödbenans spel och vipans kvidande. Då man kommer närmare omsvärmas man strax av ett trettiotal ängsliga vipor.

Den gamla ängs- och hagmarken uppvisar en botanisk mångfald, som på sitt sätt speglar markens historiska förflutna. Bland slåtterindikerande arter nämns bl.a. sommarfibbla, granspira och smörbollar medan backnejlika, bockrot och backtimjan hör betesmarkerna till. Vi­dare hittar man “i en extremt artrik och hävdgynnad flora” bl.a. flera orkidéer, majviva, flockarun, brudbröd och ormtunga.

Till Mosslunda hittar man lätt från Vä, där en skylt visar vägen. I änden av en återvändsväg förbi en bilskrot parkerar man bäst. Gärds­gårdarna kan på sina ställen vara svårpasserade, då de kan omges av infernaliska taggtrådsstängsel: längs en av dem 5 trådar på var sida och dessutom en eltråd, som egentligen ensam hade räckt…

Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.