Vid åsens fot

Västersjön och Rössjön är trots storleken föga omtalade trots sina odiskutabla naturvärden – att de i vattentäktsfrågor hårt debatterats ty­der dock starkt på att de i flera avseenden har avsevärda kvaliteter. Infogade i sitt lövklädda landskap just under Hallandsås är de för den på norrsidans småvägar sakta farande trafikanten en skön upplevelse. Solglittrande vatten mellan bokstammar är överallt i Skåne tilltalande för ögat.

En god utsiktspunkt är det smala näset mellan sjöarna, där Väster­sjön visserligen ligger dold bakom al- och vassridåer men Rössjön istäl­let desto bättre visar upp sig. En drillsnäppa sitter och putsar fjädrarna på en planka i vattenbrynet för att efter välförrättat värv knixa iväg nå­gon decimeter över de svaga vågkrusningarna. Utifrån sjön kommer en fiskgjuse i kraftfull flykt, på hemväg med bidrag till hushållet.

Medan Västersjön betecknas som relativt näringsfattig har Rössjön trots tillflödena från urberget högt pH-värde. Det ger rikare såväl flora som fauna, vilket de fiskätande fåglarna kan utgöra ett tecken på. Stränderna saknar dock vassvegetation och inbjuder, inte minst med den högstammiga bokskogen tätt inpå sjökanten, till både strövtåg och bad. Det senare uppmuntras av såväl det klara vattnet som den rena grusbottnen.

Just under ytan finns enligt uppgift spännande formationer, särskilt i den nordöstra delen av sjön. Vid istidens slutskede avknoppades stora issjok då urbergsåsen bjöd på hårt motstånd och kvar kom ett antal dödisar att ligga för att så småningom smälta ihop och lämna sitt mo­räninnehåll. En del rullstensåsar kom av allt att döma att översvämmas av Rössjön.

De tumultuariska scener som en gång utspelats här vid foten av Hal­landsås får synligare vittnesbörd inne på land. Där Trollebäcken rinner ut med sina deltaarmar reser sig backarna åt alla håll och egentligen utan den striktare ordning som rullstensåsarna brukar hålla sig till ute i ett flackare landskap. De väldiga isblock som kalvats av från huvudi­sen har lämnat gropar efter sig och det i dem inneboende grusmateria­let har vällt ut lite hur som helst omkring dem. Resultatet har blivit ett starkt kuperat landskap med nästan alla backarna krönta av gammal och mycket ståtlig bokskog.

Trollebäckens fyra mynningsarmar förenar sig bara hundra meter uppströms från sjön. Det finns all anledning att följa fåran upp i den ravin, som den åtminstone delvis bildat eller sjunkit allt djupare ner uti. Tätt utefter bäcken löper en inte alltför lättgången stig, om vintern hal, i snösmältningstider översvämmad och sedan blöt eller kantigt ojämn av det stenskravel den har som mer eller mindre naturligt lagt underlag. Den leder i varje fall allt längre in i berget – som in i en tunnel skulle man ha sagt om en sådan liknelse nu inte fått så otrevlig klang. Man går i ett lövvalv och på ömse sidor reser sig bergväggarna allt högre, åt väster med lodräta stup. Käglor av söndervittrad sten har bil­dats nedanför och på sina ställen har väldiga block dråsat ner i bäcken och fått den att ändra lopp. Den vilda karaktären förstärks av klippöverhäng, grottor och sprickbildningar längre in i åsen, allt på sin tid oåtkomliga tillhåll för snapphanar.

Trollehallar utgör höjdpunkt längst inne i ravinen och reser sig tret­tio meter över dess botten. Där känner man sig inte bara liten utan ock­så gripen av ödemarkskänsla, långt bort från tid och rum. Här sköter naturen sig själv, de exogena processerna får verka i sin långsamma takt och skogen har lämnats åt fri utveckling, låt vara att något diskret ingrepp för framkomlighetens skull kan göras vid stigen. Själva skogen sägs vara tämligen ung men träden får falla och bli liggande, till in­sektslivets fromma. Markfloran blir i denna miljö särpräglad, med art­rikedomen främst knuten till mossor och ormbunkar. Bäckar som por­lar eller forsar fram i mörka dalbottnar brukar inte kännetecknas av något omfattande fågelliv men ståtar ofta med åtminstone en karak­tärsart. Forsärlan har mycket riktigt hittat hit och lyckas man kanske få syn på, när den oförfärat och med vippande långstjärt spatserar på de hala stenarna.

Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.