Konfrontationen mellan berggrund och vatten blir alltid dramatisk, både vid havet och i inlandet. Erosionen (abrasionen) nöter även på den hårdaste bergart och skapar ofta besynnerliga former, ibland mjukt rundade, ibland lodrätt stupande eller såsom fristående raukbildningar. Sprickor i bergssidorna har varit känsligast för vattnets angrepp och kan ha vidgats till raviner eller grottor.

Vid Hanöbukten är det inte bara Stenshuvud som nåtts av vågorna utan även nere vid havsytan går berggrunden på sina ställen i dagen och skjuter med trotsiga hallar ut i Östersjön. Det är främst sandsten från kambrisk tid för sådär 500-600 miljoner år sedan som sköljts ren av vågor och högvatten.

De renspolade hallarna norr om Simrishamn och Tobisviken har en unik konsistens och mikrofauna. Vid Vårhallarna skjuter skivorna av ljus sandsten ut i horisontella lager och ser ut precis som man tänkt sig att de en gång legat på havsbottnen och av tid och tryck sakta blivit till sten. Flakens yta är knottrig och inbjuder till halkfritt strövande samtidigt som man letar efter spännande fossil och andra märken från det länge sedan förgångna.

Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.