Naturen i Skånes och landets sydvästligaste hörn har världsrykte genom det enorma flyttfågelsträck som drar fram över Falsterbonäset. Detta har dessutom unika kvaliteter i sina sandstränder och strandängar, sin ljunghed och det fågelliv som året runt förekommer på dessa kustnära lokaler, de flesta fridlysta i naturreservatets form.
Ändå finns det smultronställen utanför de skyddade och välkända lokalerna och det kan vara skäl att i denna länge trädlösa landsända peka på några skogsbestånd, som besökare lätt kan förbise.
Skanör-Falsterbo låg länge som isolerade öar, med en milsbred ljunghed mellan sig och Söderslätt. Från havet blåste sanden in och hotade de båda tvillingstäderna. Mäktiga dyner vandrade in framför allt på sydkusten och begravde allt i sin väg. Då de började byggas upp kring Falsterbo kyrka vid mitten av 1800-talet gick larmklockorna på allvar. Sanden måste hindras att flyga in över kyrka och samhälle. Så tillkom Falsterbo plantering, numera mest kallad Falsterbo park.
Det berättas, att det ålåg varje invånare att hjälpa till att binda sanden genom att årligen plantera träd vid kyrkan och längs stadens östra kant. Detta resulterade i ett högst blandat skogsbestånd. Idag återfinns här flertalet svenska, några främmande lövträd samt förstås sandbindande barrträd, mest vanlig tall men också berg- och svarttall.
Resultatet av dessa mångskiftande planteringar har blivit en mångfasetterad botanisk trädgård, där små, enhetliga bestånd av alm, bok, ek, björk, asp, ask och tall utgör dungar i dungen. De flesta av dessa har sitt ursprung i den första planteringen – t.ex. almarna kring kyrkan.
Kommunens parkskötsel, som sker i intimt samråd med Falsterbonäsets Naturvårdsförening, har som mål att göra en naturskog till fromma för invånarna, skolor och dendrologiskt intresserade besökare.
Kommunikation
Det går att åka med buss 146 och 300 ifrån Malmö C till Falsterbo fågelstation se: www.skanetrafiken.se Gångavstånd från Falsterbo fågelstation till Falsterbo park.
I området finns toaletter. Motionsspår.
Delar av texten är hämtad ur vår bok Våra smultronställen, årsbok 1998.