Lund från Linnes tid

“EKAR stodo wid Wäfweryd til myckenhet i säden, som hade säden warit sådd i Eklundar; ty Herrskapen tilstädja icke Bönderna, at hugga’ned trän för åkrens skul. Jag märkte ej eller, at Ekarne här bårtbränt säden, som up i landet”.

Linnes ekar står inte kvar vid Veberöd men väl ekdungarna. Grova stubbar kan möjligen vara tvåhundrafemtioåriga vittnesbörd om de vidlyftiga kronor, som skuggade grödan på de magra sandfälten. Landskapets karaktär har bibehållits genom att nya ekgenerationer vuxit upp i de gamlas ställe, nu dock inte längre på plöjd jord utan på mark, som betesdjuren tagit över. Den vajande säden har ersatts inte bara av gräs utan också av enar, som tycks finna sig väl tillrätta under lövvalven. Kombinationen av mörka enepelare och ljust genomsiktliga ekbestånd är sällsam, kanske rentav unik, men i varje fall synnerligen tilltalande, både för ögat från landsvägshåll och i direktkontakt vid strövtåg inne i dungarna.

Dessa ligger numera lite klämda mellan gamla och nya vägen öster om Veberöd mot Sjöbo och trafikbullret torde vara något mera påträngande än på Linnés tid. Väl inne i någon av de lagom täta lundarna glömmer man dock snart det ihållande suset utifrån vägarna och kan med välbehag duka upp picknickkorgens innehåll för frukost i en perfekt pastoral miljö.

Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.

Under början av 2000-talet blev området naturreservat och föremål för experiment. Dessa går ut på att gynna främst insekter som kräver äldre träd och död ved för sin fortlevnad. I området kan man därför se olika typer av insektsholkar och liknande.