Tidig morgon på Trollebo i Småland. Hästarna har fått vatten, vi är på väg tillbaka med bil och släp. Plötsligt står rådjuret där. 20 meter från oss. Vi stannar. Sitter stilla. Jag har kameran med. Tar först bilder genom rutan, sedan med öppet fönster.

Rådjuret står kvar. Blickstilla. Lugnt. Granskande.

Fem minuter? 10 minuter? Vi vet inte. Tiden är nu.

Vi upplever ett långt ögonblick av naturens magi som får tårar att rulla av tacksamhet.

När jag skriver närmar sig sommarvila på Naturskyddsföreningens kansli i Lund. Det har varit händelserika månader i rollen som ordförande för länsförbundet. Satsning på kampanjen ”Häng med” är ett långsiktigt arbete som inletts för att få fler aktiva medlemmar i de 28 kretsarna. Utställningar som Tre kuster, två hav och Skånska Jätteträd gör att vi kan visa upp verksamheten i det offentliga rummet. Vi har fått en bra start och ska visa kretsarna att de kommer att få ett mycket starkt stöd från kansliet.

Samtidigt har det varit – och är – en aggressiv personlig kampanj mot mig som ordförande. Orsaken är det beslut som förra styrelsen fattade och som den nya helt ställer sig bakom, om en förutsättningslös och oberoende utredning om Hörjelgården utanför Tomelilla. Gården har betytt mycket för naturpedagogik och ligger i ett ur biologiskt mångfaldsperspektiv värdefullt område. Otvetydigt. Dock finns det en rad aspekter – inte minst ekonomiska – som gjort att samtliga styrelseledamöter sett det som väsentligt att göra en ordentlig utredning. Vårt ansvar vilar i 22 000 medlemmars förtroende.

Kampanjen mot mig är i stycken osmaklig och ovederhäftig, men det tåler jag. Jag tackar också för att den lyft frågor om adjungering till styrelsen och om det faktum att jag flyttat till Småland och ut i naturen.

Det finns kritik som är saklig och som lyfts i styrelsen. Det är bra. Tillfredsställande är också det samstämmiga konstaterade att det är var och ens ensak var man väljer att bo, att det är hur uppdraget utförs som ska granskas.

Att jag som ordförande i länsförbundet (och med arbetsgivaransvar för regionkansliet) kräver arvode har också kritiserats. Inte överraskande. Jag är hedrad över att få vara ordförande. Men jag är inte pensionär, har en verksamhet och anser att det är orimligt att hantera ordförandeskapet med de ambitioner som finns på ideell basis.

Jag kritiseras för biologisk okunskap, för att jag inte kan namn på växter och djur. Men jag ser vad som sker och kampen för bättre miljö är min drivkraft. Min trygghet som ordförande är den kunskap som finns runt om mig. Magnus på kansliet, Emma, Petter, Palle och alla dessa fantastiska volontärer som gör Storkprojektet framgångsrikt. Marianne som gör ett storartat jobb som kassör och hela tiden stöttar med erfarenhet och klokhet. Styrelsen där var och en spelar viktiga roller med sina individuella kunskaper. Där vi nu fått in ett antal unga begåvningar och där den totala mixen känns bra.

Vi behövs alla. Nu.

Jag kan fortsätta att räkna upp namn, också i våra många kretsar och på nationell nivå.

Vi är alla pusselbitar som behövs för att vår jord ska överleva.

Vi behövs. Du behövs!

Jag gråter inom mig när jag ser klipp från Folke Rydéns dokumentär ”Shipping Pollution”. Skakande om hur fartygsnäringen förgiftar våra hav. Hämningslöst.

Stig Göransson, som jobbade i Trelleborgs hamn under många år, personifierar miljöskurkarnas cynism. Kvinnan som torkar av fönsterbrädet från sot och partiklar visar att det som finns där på blecket kan finnas i våra kroppar.

Jag gjorde en film om Stig 2010. Den fick plockas bort från nätet. Hans bil vandaliserades och både Stig och familjen fick utstå hot. Jag hotades förtäckt i kommentarsfälten i Trelleborgs Allehanda, som på ledarplats inte brytt sig speciellt mycket om miljö.

I Trelleborg har makthavarna blundat, bockat och bugat när lobbyisterna från Hamnbolaget pratat. Gör det inte svårt för oss, då går rederierna någon annanstans.

En granskande tidning hade upptäckt att vindkraftverken inte kopplats in, trots att det på kommunens hemsida står att de levererar el. De hade sett att fartygen inte i någon större utsträckning lämnar sitt avfall till reningsverket. De hade också upptäckt att satsningen med anslutning till landel inte betytt något. Och de hade kunnat konstatera det infantila i när företrädare för kommun och hamn säger att man kan kompensera förlorad natur på en plats någon annanstans.

Trelleborg är inte ensamt. Trots klimatkris och miljöförstörelse agerar vi inte tillräckligt kraftfullt.

Den biologiska mångfalden minskar, arter dör ut. Vi är inte i närheten av att nå miljömålen. Naturkatastrofer blir statistik.

En bild för eftertanke

Rådjuret påminner mig om vår nödvändiga kamp.

Jag ser örnen sväva över sjön.

Det är trevligt att veta att det är en kungsörn.

Men för mig är det långt viktigare att få vara en del av ett team som får fler att bli nyfikna på vår natur och därmed också varse om att den är hotad och att vi måste agera.

Inte sen. Nu.

 

Njut av sommaren. Tack för förtroendet.

Och låt oss kämpa vidare.

Tillsammans!

Rikard Lehmann, ordförande Naturskyddsföreningen i Skåne
tfn-nr 0705 84 53 35