Vedema strövområde

utsikt-fran-vedema-hall Berg och dalar

Uppe på Vedema hall skulle en upplänning knappast tro, att han be­fann sig i Skåne. Här är det inte fråga om ändlös slätt med inrutade åkerfält utan ett starkt kuperat landskap med skog så långt ögat når. Inte heller är det lövljusa utan barrmörka horisonter som långt bort avtecknar sig bakom varandra.

Hallen är, liksom på många andra håll, en urbergsklint med lodrätt stup och ett givet utflyktsmål – punkter med milsvid utsikt har alltid sin speciella attraktion. Den är dock inte den enda förkastningsbranten i Vedemaområdet, som kännetecknas av just tvära nivåskillnader med såväl åar som sjöar i ravinbottnarna.

Då man strävar upp längs den större strövstigen från parkerings­platsen får man strax vattenblänk i blickfånget. Barsjön ligger däruppe, vackert inklämd mellan skarpa sluttningar, inbjudande med rastplats, båt (fiske!) och skimrande näckrosbestånd flytande mellan de mörka klarytorna. Då man fortsatt stigen upp ovanför den lilla sjön ligger den som en härligt infattad juvel i sin djupt nerskurna V-dal mellan berg och grusås.

vedema-strovomradeSamtidigt som man har sjön nere på vänster hand hör man från an­dra sidan åsen ystert porlande vatten. I djupet av sin ravin forsar Röke-ån fram i en tämligen bred fåra och dit når man via en smal och starkt sluttande stig, som med en spång också leder över vattendraget. Me­dan markerna i stort domineras av barrskog behärskas dalgångarna längs åarna – ännu en, Hörlingeån rinner fram inom Vedemaområdet -och slänterna ovanför dem av lövträd i fri blandning. Den dels blöta, dels oländiga terrängen har inte frestat till skogsvård utan lämnats för naturlig utveckling.

Strövstigar löper genom området, på träden utmärkta med symbo­ler. Dessa rekommenderas besökare att vid P-platsens översiktskarta noga inpränta, eftersom det i lederna är klent med annan vägledning.

Strövområdet Vedema, en mil NV om Hässleholm, når i sin södra ände väg 24. Några kilometer öster om Hörja pekar en skylt på infar­ten.

Texten är hämtad ur Arne Schmitz bok Våra smultronställen, föreningens årsbok 1998.